Folkhemmets styvbarn

More about the book

I "Folkhemmets styvbarn. Humanioras legitimitet i svensk kunskapspolitik 1935-1980" presenterar Hampus Östh Gustafsson en ny syn på humanioras historia i Sverige. Genom ett brett perspektiv på kunskapspolitiken under perioden visar han hur humanioras legitimitet i välfärdssamhället utmanades tidigt, långt innan 1960- och 70-talens vänsterradikalisering och den nyliberala vågen. Inom en legitimitetsregim präglad av rationell planering och krav på demokratisk jämlikhet framstod humanisterna som marginaliserade och i konflikt med 1900-talets stora berättelser och visioner. Jämfört med samhällsvetenskap och teknik blev det oklart vilket konkret bidrag humaniora hade till välfärdsprojektet. Humanistiska ämnen framställdes som traditionalistiska lyxföreteelser, och en krisdiskurs utvecklades som fortfarande påverkar humaniora. Argumentet att humaniora är oumbärlig för demokratin och har en kritisk roll visar sig problematiskt att tillämpa bakåt i tiden. Det var först mot slutet av den undersökta perioden som svenska humanister började formulera sådana positioner, efter att ha erkänt sin marginalisering i Sverige i jämförelse med andra länder. Humaniora hade länge varit undantagen i svensk kunskapspolitik. Hampus Östh Gustafsson är verksam vid Institutionen för idé- och lärdomshistoria, Uppsala universitet, och "Folkhemmets styvbarn" är hans doktorsavhandling.